Pappa följer med mig i morgon på operationen.
De ska först skära bort tandkött & sedan slipa ner tandbenet
för att sedan sys ihop i vaket tillstånd.. Puuuhhh
* Det var ALLTID min pappa som följde med mig till " läskiga" besök.. Gyn,tandläkare osv.. Mamma vart alltid hysterisk & klappade oftast till mig,
medans pappa sjöng & skojade alltid med personalen så den jobbiga stämningen försvann. Det är i från honom jag gett mina barn lugnet för allt det obehagliga..
att leta upp något bra & överföra det till de som mår skit omkring sig.
Mina barn har aldrig gall skrikigt,spänt sig ,blivit stela som en pilbåge
samtidigt som personal med nästan tvång stuckit i fingrar,armar eller munnen..
Jag har alltid pratat lugnt i deras öra & sjungit för dem,...
medans syrror eller narkosen arbetat obehindrat med mina barn.
Varje gång fick jag en eloge av läkare el sjuk-syrran att jag hade bra hand med mina barn.... De litade på mig....det märktes , sa de..
Det är ett arv i från min far som jag har fört över till mina barn...
TROTS GRAV ADHD!!!!
Själv så är jag vansinnigt vidrigt jätte rädd ang i morgon...
Men jag är jätte glad att pappa fortfarande vid sina år vill följa med.
Är det något han hatar så är det tandläkare & sjukhus!!
Jag mår fortfarande väldigt dåligt. Varje dag är en kamp att vilja fortsätta.
Mamma har släppt taget,vilket hon brukar göra när hon inte har lust helt enkelt....
Ringde henne i förrgår & var så down.. Jag ville åka in, men hon hade inte tid..
.... Hon ringde inte änns i går för att se om jag fortfarande levde...
Jag försöker varje minut hitta anledningar till att stanna kvar.. Fyller huvudet med filmer..dränker mig i sömntabletter för att inte va vaken & tänka..känna..
I natt sorterade jag mansikt alla mina videofilmer...i bokhyllan..
flyttade om & donade...Var ute med hunden mitt i natten
Just nu sover jag i soffan... Känner mig tryggast där.. trångt & mjukt ..
Har ingenting att se fram emot.. Allt är bara svart...
3 kommentarer:
Hjärtevännen, det skär i mitt hjärta att läsa dagens inlägg i din blogg =( Önskar så att det fanns något jag kunde göra för andra lindra din smärta och ge dig lite ljus och hopp. Du kommer att klara av det här Mia, du kommer det! Ge inte upp!! Vad gäller din mamma så måste jag säga att det verkar vara något som "vi" kvinnor har i våra gener, att man flyr så fort det blir för mycket obehagliga känslor som man inte kan hantera trots försök.. Hon pallar väl helt enkelt inte..väcker egna känslor av misslyckande hos henne säkert. Ta stöd av pappa medan din mor hämtar kraft. Hon kommer snart igen <3
Lycka till imorgon och när du tror att ingen annan tänker på det så ska du veta att jag gör det. Ljus, värme och kärlek till dig <3
Kramar, Linda.
Ligger ensam i sängen och han i vardagsrummet. Eftersom vi är två så känner jag mig dubbelt så ensam och ratad då han väljer tvn framför mitt sällskap. Känner mig också sorgsen, svart och tom. Du rår allafall dig själv. Jag flyttade in hos honom och har därför inget eget hem. Hans möbler hans väggar. Du får in pengar, jag är tillfälligt arbetslös och helt beroende av den man som just nu stöter bort mig. Lowlife kallade han mig ikväll. Ditt arbetslösa lowlife. Vill du byta liv med mig?
Finaste Mia!
Om det känns tungt och övermäktigt, så finns det alltid en präst/diakon att prata med. Man behöver inte vara troende för att ta hjälp av en sån. På kväll/natt kan man ringa jourhavande präst. Ingen ska behöva vara ensam och stänga in sina förtvivlade tankar i kroppen, då är det lätt att det blir ångest av allt.
Hoppas att det lättar snart för dig.
*kramar om*
Skicka en kommentar