Toooodelooo !!

Mamma var här i går, NYKTER..
Hon hade lagat till en massa mat..

Vi kollade på den nya skräckisen Insidious i går  ;)

Bra..mycket bra FILM..men...MYCKET av gamla Mäster filmen Poltergeist,t.o.m. killen med brillorna som käkat köttfärsen med maskarna finns med. Lilla media Tanten oxå..
Springet på andra sidan osv.....



Glimten i ögat finns där trots " hoppen " i soffan...
 MYCKET BRA Skräckis!!!

http://www.sf.se/filmer/film/16002776/Insidious


Det är så skrämmande att  Mamma & jag tänker så lika,
Säger samma ord i samma mening så otroligt ofta..

Vi rör oss lika,ser lika ut.
Vi är mer som systrar ..alltså som enäggstvillingar än mor & dotter
OCH ändå så totalt OLIKA!!
Hon står för allt det dåliga som INTE jag gör...

När mammas är nykter,på bra humör & " öppen " i sig själv är hon jätte mysig att umgås med,rolig,busig..lätt till skratt..

Vi öppnar munnen & ska säga
" exakt " samma ord i samma mening..



När jag var liten sa vi alltid
" adam,eva .äpplet ormen.. ett två tre!!" EFTER att vi hade sagt samma ord..vilket var många gånger på en dag..
Fånigt,men vi hade en pakt..

Vi har känt varandra i hela mitt liv & hon har format mig..
Vi har alltid varit varandra så nära. samtidigt som jag aldrig känt mig så ensam som när jag är med henne..känt mig så trängd, liten..sårbar & nervös..psykiskt som fysiskt misshandlad
& så fruktansvärt otrygg..Mamma var väldigt upp i sig själv & följde jag " inte" med i hennes svängar så " stötte hon ut mig".
Då var jag bara i vägen eller ointressant.Samma sak med pappa.

Om jag inte var som han,gick som han..skrattade åt hans skämt,beundrade honom på avstånd..smekte hans ego med mitt barnsliga tjut..så puttade han bort mig..

Jag fick aldrig hålla honom i handen..sitta i hans knäe..
Han puttade bort mig & fräste irriterat att jag skulle va´
TYST eller hålla mig undan.. Inte störa.....

Mamma var ena minuten väldigt kelig..pussig,ville hela tiden få bekräftat att - visst är jag världens bästa mamma?!!
och i nästa sekund klappa till mig för något jag aldrig hade någon
aning om vad jag hade gjort för fel..

Jag MÅSTE vara väldigt STARK som ändå finns till..
Som i hela mitt liv från när jag var lite tills nu gått min egen väg..tagit egna beslut..satt stopp för skit..men som alltid förlåtligt,
tagit tillbaka..ångrat mina (rätt) felaktiga beslut..
Hatat att känna mig ensam,liten & svag..
Rädd för att visa mig öppet svag & sårbar..

Mina bloggar har hjälpt mig så ofantligt mycket att rensa ut tankar..skit.. dela med mig..i allt..
Inga mörka ridåer,falskspel eller lögner i mina bloggar..
Utan ren passion för mitt jävla liv jag försökt att klara av...

 I dag.. 45 år senare har jag upptäkt att det är bättre att vara ensam..
Ingen kan skada mig..INGEN... Och stöter jag på någon som gör det, så går jag bara därifrån.. Jag försöker inte " fixa" till det.. forma mig efter vad den andra vill att jag ska göra för att passa in i deras mall.. Jag är inte längre rädd att " inte vara någon till lags "

Visst saknar jag den smärtsamma känslan av att vara förälskad..NOT!! 
Är livrädd för den känslan & springer därifrån..

Vill aldrig mer känna kärlek,svek.lögner & elakheten som smyger sig fram i en kärleks relation när två nyförälskade börjar hamna i
" vardagen" & glider smärtsamt,långsamt ifrån varandra..

Tidigare i hela mitt liv har jag slängt in en handgranat
& sedan hoppat in i explotionen utan skydd..inga garantier,inget skyddsnät..INGENTING...

Näe.. Ensam ÄR STARK!!